-Nyårsafton
Under vikingatiden sammanföll nyår med midvinterblotet eller, som det också kallades, julblotet. Exakt när på året detta hölls är man i våra dagar oense om.
Mycket av det dåtida firandet kom att integreras i det kristna julfirandet, när Sverige hade blivit ett kristet land. Själva ordet "jul" är förkristet och antas ha samma ursprung som ordet hjul, för att man firade årets rytm och återkomsten av Sols vagn Alfrödull.
Det var redan då sed att avge nyårslöfte. Detta kunde ske på två sätt. Det ena var att tömma bragebägare, det andra var att svära vid en galts borst.

De kristna kyrkorna firade nyår på varierande tider, ofta på juldagen den 25 december eller på Jungfru Marie bebådelsedag, i Bysans och Ryssland 1 september. Nyårsdagen firades med allvarlig botpredikan, som protest mot de hedniska utsvävningarna på denna dag. 25 mars firades som svensk nyårsdag ända fram till 1500-talet.
Efter julfestens uppkomst på 500-talet blev 1 januari helt naturligt denna fests "åttondedag" samt firades till minne av Jesu omskärelse och namngivning, med användande av Luk. 2:21 som text. Denna är också den svenska kyrkans gamla evangelietext för nyårsdagen. Av de nya högmässotexterna för denna dag tar den 2:a årgången särskild hänsyn till årsskiftets betydelse. Det var först under högmedeltiden som 1 januari åter slog igenom som nyårsdag, dock inte överallt ens i Västeuropa. Senare fixerades dock nyårsdagen i och med införandet av den gregorianska kalendern.
En del gamla kalendarier kallar 1 januari omskärelsefest, eftersom kyrkan på den dagen firade minnet av Jesu omskärelse och namngivning.
1 kommentar | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS